HALLOJ! JA, NU vart det ett tag sen. Hade väl tänkt att slänga upp någon skit igår, men hade typ, lixom, bah ont över allt typ… Så jag bjuder på en kort resumé idag istället. Resumé över vad fan då, undrar du. Mmm, det undrar jag med!
Först gjorde jag en något osmidig sak i förrgår. Hade mer eller mindre gjort klart dagen på jobbet, och skulle ta mig ut till far som alldeles nyss fyllt år. Bara sticka in och köpa nån blomma och sen kasta om kläder. Sagt och gjort! Glider in i affären, hittar en grön växt som han förhoppningsvis får problem med att ha ihjäl, lurar på om jag ska grabba en schysst kruka aswell, men mina dinarer räcker dåligt. Han får nöja sig med det här helt enkelt. Kassan nästa, sträcker fram pengarna, och sen svart. Minns inte själv vad som hände här, men uppenbarligen fick jag ett kramanfall. Det är iaf vad jag får veta senare. Vaknar till igen och tittar förvånat upp på ambulanspersonalen. Heter det så… – ambulanspersonal alltså? Aja, anyways. Jag får åka med dom på en spännande biltur till sjukhuset. Inte det i den här staden givetvis, utan i en annan stad. Det ska ju inte vara smidigt och bekvämt här i livet. Väl framme parkerar dom mig på en något obekväm stol ute i en av korridorerna, eftersom alla rum verkar bokade. Jag vet inte exakt, men uppskattningsvis är klockan nu mellan halv två och halv tre. Jag blir sittande där, på den något obekväma stolen, i den lite för stressiga korridoren i ett antal timmar. Fram emot tio på kvällen vägrar jag liksom mer. Skriver på papper och skit för att sedan lämna helveteshålet, med uppmaningen om att återkomma dagen efter klockan 08:00. Det ska jag väl kunna lyckas med tänker jag. Har löjligt ont i både vänster o höger axel, även om vänster fortfarande är värst. Antar att skiten behöver röntgas iaf. Den snälla läkaren skickar med mig 50mg tiparol och 2X500mg pamol. Riktigt hygglig prick som antagligen inte haft ont i hela sitt liv och därmed inte vet bättre.
Nåväl. Hem åker jag iaf. Äter värktabletter som om det vore jordnötter, dock utan något vidare resultat. Slumrar till i ungefär tio minuter mellan kl. 05:00 och 06:00, sen upp och på med kläder för att dra tillbaka till sjukan. Den här gången går det snabbare. Kommer in på röntgen mer eller mindre direkt. Antar att det är hon den söta i receptionen som sparkar igång hjulen.
Läkaren jag har är osäker men ska dubbelkolla med en ortoped. Efter en stund är han tillbaka och meddelar mig att axeln har varit ur led, men att den nästan har gått tillbaka hela vägen igen. Den sitter även något nedtryckt i leden. Åt det gör dom inget, förutom att skriva ut lite mer piller.
Perfekt, tänker jag! Två timmar och kan redan sticka hem! Supah! Får vänta en halvtimma eller så på taxin. Väl inne i den, bär det av hemmåt. Tror jag i alla fall. Det visar sig efter en liten stund att han inte kör rätt väg, så jag frågar.
“Nää, du ska ju till ortopeden på Uddevalla sjukhus nu”.
“Nää, jag kommer ju nyss från sjukhuset i Trollhättan och en ortoped har redan kollat på röntgenplåtarna. Jag skulle ju få åka hem nu.”
”Nää”
”Eh, jooo”
Ja, sådär håller det på en stund och tillslut får jag han att ringa och kolla upp vad som är fel. Givetvis kan ingen svara på någonting och det slutar med att jag får åka till Uddevalla sjukhus, eller betala 800 spänn hem.
”Nu blir ju resan gratis” säger taxichauffören vid namn Willy och ler triumferande.
Efter att ha suttit o väntat i Uddevalla ytterligare någon timma får jag träffa ännu en läkare, som förklarar exakt samma sak som den förra gjorde. Dock på ett helt annat sjukhus den här gången, så det höjer ju stämningen lite… Efter ännu fler löften om “kraftfulla smärtstillande” (något som jag fortfarande inte sett röken av), verkar det faktiskt som om jag äntligen ska få lov att åka hem! Great success! Jag fixar så att dom ringer på en taxi, slår mig ner i soffan och väntar. Som grädde på moset kommer en tjockistant fram och berättar att taxin inte kan komma förrän om en timma. Jag är hemma igen strax efter klockan tre – sju timmar efter det att jag steg in genom dörrarna på sjukhuset i thn. Katastrof fanimej! Jag är så lack på hela världen att nästan inte ens den nya laptopen samt två veckors sjukskrivning kan få mig på bättre humör. Idag får det bli vrålsunk! Så är det bara. Ett par timmar till sen drar jag mig neråt stan och shoppar!
/Er Höghet
